Betygsfrågan
Återigen behandlas betyssystemet i skolpolitiken och återigen används betygsfrågan som ett slagträ för politiska punktmarkeringar i stället för att hanteras utifrån en genomtänkt mätteoretisk grund och med möjlighet att skapa ett varaktigt och allmänt accepterat system.
Att sätta betyg är att göra en mätning och en mätning är en jämförelse/matchning mellan en verklighet och en en symbolmängd som skall representera denna verklighet. Matchningen skall vara entydig och strukturlik. Lika skillnader i verklighetsmängden skall motsvaras av lika skillnader i symbolmängden. Lika värden i verklighetsmängden skall motsvaras av lika värden i symbolmängden.
För att åstadkomma detta med betyg krävs att vi förstår vad skillnader i kunskaper är. Det är inte kvantitativa skillnader i en dimension utan det är kvalitativa skillnader i sättet att uppfatta och förstå fenomen, lösa problem och kunna utföra uppgifter. Skillnader mellan mycket och ganska lågt presterande befinner sig inte i samma dimension som skillnader mellan ganska högt och mycket högt presterande. En betygsskala som är strukturlik mot verkliga kunskapsskillnadr kan bara uttryckas i kvalitativa termer och det görs på ett bra sätt i det nuvarande betygssystemet där det finns beskrivande kunskapsmål för de olika stegen. En del lärare är inte så bra på att matcha betygskriterierna till sin egen kursplanetolkning men det fungerar mycket bra då lärare i samma ämne kan tala ihop sig om hur de bedömer elevers arbeten i relation till tolkning av kriterierna. Ju mer sådant samarbete, ju mer entydig bedömning blir det.
Hur många steg ska vi ha? Har vi för många så blir det svårt att entydigt matcha elevarbeten till kriterier och risken är att man gör det säkrast mätbara till det viktiga i stället för att göra det som man räknar som mest giltig kunskap mätbart. En del elever tycket att steget mellan godkänt och väl godkänt är för stort och det kan vara möjligt att införa ytterligare ett steg men mer än ett ytterligare kommer ofelbart att leda till ett stoffurval på mätningens villkor. Vilken funktion fyller flera steg? Knappast någon. Den viktigaste funktionen som betyg har är att de är ett kvitto på genomgången kurs/genomgånget stadium där godkänt skall vara en kvalitetssäkring för uppnådda kunskapsmål. Att hävda flera steg för att de behövs som urvalsgrund för högre studier är nonsens. Skolan är inte en serviceinrättning för att hjälpa avnämare med sina urval. Betygen skall serva avnämare genom att ge garantier för att ingångsnivåer som krävs är uppnådda och sedan får avnämarna finna sina egna vägar för ytterligare urval. Endast få av eleverna som går ut ur gymnasiet söker sig till de utbildningar där nuvarande betygssystem är otillräckligt för urval och de utbildningarna bör utveckla sina egna instrument för urval. Flera steg kan också tjäna som motivation men finns det några beägg för att t.ex. sju steg är mer motiverande än nuvarande fyra? I så fall vilka belägg? Vi har inga behov av att ändra vårt nuvarande mycket väl genomtänkta betygssystem men vi kan ha behov av att vidadreutveckla användningen av det genom mer organiserade utvecklingsarbeten med kriterietolkning i samarbete mellan lärare kring verkliga elevarbeten och att vidareutveckla de nationella proven med öppenhet för lokal kursplanetolkning och ändå fungerande som instrument för likvärdighet. Alltså – inse att utspelen i betygsfrågan endast är politsika symbolmarkeringar och osedvanligt klåfingriga sådana. Riksdagsdebatter där den ena sida talar om knskap och kvalitet som om fler betygssteg vore avgörande och den där den andra sidan talar om stress och press är fasansfullt ogenomtänkta och okonstruktiva tillställningar.
Bästa hälsningar
Göran Linde
prof. emeritus i pedagogik.
